Den senaste tiden har jag känt ett sådant överväldigande behov av att få måla. Jag vill testa olja igen. vill minnas att jag gilla'rt sist. Jag har alla mina måleritillbehörigheter, alla mina penslar, mitt staffli, mina färger, sittandes hemma hos mina föräldrar, tillsammans med alla mina andra små saker som jag vill ha till rummet för en lite "hemmigare" känsla men inte kan få hit på ett tag.
överväger om det kan vara värt att ta någon hundring och köpa nytt?
för jag skulle kunna spendera hela helgen framför en fin tavla nu känner jag.
bara vara konstnär, svänga pensel & dricka en flaska KIR.
Förmodligen blir det så.
jag blir förbannad på mig och min kreativitet. den dog för en anledning, Att en person kan skada en så pass mycket så man ändrar på en så stor del utav en. bara trycker på "off"-knappen. Så svårt att hitta tillbaka. Detta som var det bästa man visste praktiskt taget i så många år innan dess. Menar ju, tänker då tillbaka till tiden mellan 12 och 16 år. Jag spenderade säkert större delen av dom åren med att bara skapa, skapa, skapa. vid 16 var jag vid en slags peak och ställdes ut och var allmänt duktig. Aldrig önskar jag att jag vore 16 igen om det inte vore för den känslan jag hade inför sånthär, då. 16 är ju ingen vettig ålder, annars. helt ärligt var man fruktansvärt korkad som 16. hade jag kunnat hade jag tagit en tidsmaskin, åkt tillbaka - gett mig själv en ordentlig skakning och informerat mig om att man inte behöver förändra sig, kräla och bara ta all skit som skulle komma. men alla är vi väll 16 nångång. Det tog mig 4 år efter det att inse att jag inte behövde säga "förlåt" för precis allt, även saker som inte var mitt fel. och att behöva säga "förlåt" för att man är duktigare på att vara kreativ än någon annan är inte klokt.
---
Leonard Cohen - Chelsea Hotel nr. 2 / famous blue raincoat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar