016.

Nej, Detta var nog aldrig mitt hem och det är nog därför jag aldrig haft några problem med att fara omkring. då menar jag inte lägenheten, lägenheten var mitt hem. här med mamma&pappa&pönteri&bror men utanför är ett slags evigt vacuum, man kvävs. eller något hårt som står som en vägg för mig och den "det" där ute "världen" eller "bubblan".

det är som lägenheten är en punkt i ett mörker som inte finns. jag var aldrig en del (och ja vi kan gärna försöka leka skyll-dig-själv-leken "men det är ditt fel, du ville aldrig vara en del" - och ja, det är sant. men det fanns en tid då jag ville men inte visste hur). men jag mår bra här, ett tag. Ingen var någonsin min eller mitt, här. bara. detta var och kommer aldrig bli min plats.

Jag menar inte något ont mot dem som stannade kvar, jag förstår ju att man vill vara där ens vänner är. då säger jag samma sak. jag vill hellre vara där mitt Hjärta är. vem vill stanna på en plats som aldrig fått en att få ro? mina åsikter om detta behöver inte reflektera dig eller ditt. För detta var aldrig mitt hem. & så, vart är mitt hem? ingenstans just nu. (fast en del utav det sitter förmodligen i Sollefteå och är bakis för tillfället) ska det vara något fel med det? är på ständig jakt. ganska skönt. vet aldrig vart man hamnar tillslut, har liksom "alla dörrar öppna". om man vill säga så.